högtryck på ingång av Chiqui Mattson

Och vad är på ingång månntro? Jo, ett Högtryck av formgivaren Chiqui Mattson! Ett härligt mönster från 1968 ur kollektionen Taifun för KF. Jag älskar´t och det tycks föregående ägare också ha gjort, precis som japanerna! Jag vill ge henne alla priser man kan få! "Vad kul att någon vill ha det" sade den ovetande mannen i Z-generationen och slirade på priset som slutade på en tjuga. Ja, det låg inte överst på bordet om ni tror det utan jag fick i vanlig ordning krypa inunder och rota i papperskassarna. Min make letar numera aldrig efter mig i ögonhöjd, han har lärt sig var jag håller till. På marknivå. Det är tur att jag inte har problem med knäna eller att någon annan kroppsdel sätter stopp. Bra core-träning brukar jag säga! Tyvärr drog sommaren iväg som en avlöning - alldeles för fort och abrupt. Den blåste iväg över en natt ... Det har varit och är ovanligt blåsigt men någon taifun på våra breddgrader ligger väl ändå inte i pipeline? Men man vet ju aldrig nu för tiden .... En brittsommar kan vi väl hoppas på - håll tummarna!

Lite om Eva Christina Chiqui Mattson (1947--): Textilkonstnär från Föglö på Åland, Finland. 1965, 18 år gammal började Chiqui som praktikant på NK:s Textilkammare där Astrid Sampe var chef. Ett år senare  kom hon in på Konstfack men Astrid Sampe erbjöd henne en fast anställning som designer vilket gjorde att hon stannade kvar på NK:s Textilkammare till 1970. Därefter arbetade hon på Designbyrån AB 1970-72 tillsammans med Louise Fougstedt Carling och  Monica Widlund. 1973 startade hon eget företag, Chiqui Mattson Design, och fortsatte arbeta som formgivare åt företag på den svenska marknaden som  Almedahls, Strömma, Borås Wäfveri, Nordiska Fjäder, Duni och Duro. På uppdragsbasis arbetade hon också för företag utanför Sverige, bland annat i Norge, Frankrike Italien, England, USA och Japan. Hennes mönsterspråk var mycket uppskattat i Japan vilket ledde till ett mångårigt samarbete med Itoman & Co. Chiqui Mattson har formgivit tygklassiker såsom Nippon (1967), Engelsk konfekt (1973, för Kooperativa Förbundet KF) och Högtryck (1968). Chiqui Mattson är representerad på Nationalmuseum i Stockholm. Hon har tilldelats en rad priser, bland annat det statusfyllda Kasthallpriset 1993.

😍😍😍😍😍😍😍😍😍😍😍😍😍😍😍

oumBÄRligt - Mona Björk retrotextil

 

Bärgubbar från 1960-70-talet, ritat av Mona Björk passar ypperligt bra i bärtider! Här som gardiner med textiltryck på tunn, fin bomull från Norrköpings Bomullsspinneri AB (Tuppen). Tygbredden inklusive stadkanter är 85 cm. Jag har plockat av det som fanns på de vindpinade bärbuskarna och får vara glad över det lilla de ger även om man egentligen önskat mer av allt. Lingon köper jag av goda grannen, för utan naturella lingon, solros- och pumpakärnor och lite fiberhavregryn i den naturella yoghurten om morgonen är livet inte värt att leva! Svamp finns kvar både som torkad och fryst sedan tidigare år. Just nu finns inte tiden eller lusten för skogsvandringar ... det är annat som lockar ... träarbete till exempel! Ut i skog och mark med alla er andra! Det är bra för både kropp och knopp!

Lite om Mona Björk (1932-2002): Född i Borås, textilens Mecka! Textilformgivare med 45 år inom svensk textilindustri. Studier vid Textilinstitutet i hemstaden Borås. 1953 anställdes hon som textilformgivare vid Norrköpings Bomullsspinneri (varumärket Tuppen). Hon var ateljéchef vid Tuppen 1957-1967 och efter sammanslagningen med Borås Wäfveri 1967, fortsatte hon sin anställning där och förblev i företaget fram till 1990-talet. Hon har formgivit ett 100-tal mönster, bland annat Streymoj (1983), Prickblomma (1966 Mölnlycke Tuppen och nytryck 2004 Borås Wäferi), Små blommor (1968), Töser (1966-67) och Ringo (1967). Mona Björk formgav både inrednings- och beklädnadstyger och gillade The Beatles!

🍀🍀🍀🍀🍀🍀🍀🍀🍀🍀🍀🍀🍀🍀🍀

under ytan med Saini Salonen - Fontana 60-70-tal

 

Jag testade fridykning ... i en hög med textil och kom upp till ytan med Saini Salonens fina mönster Fontana som hon ritade på 1960-70-talet för Borås Wäfveri. Som ett bortglömt vrak låg det där på botten av högen. Vilken skatt! WOW, vilket fynd! Och i en härlig färgkombination! Älskar´t! Både mönster och färger får mig att associera till en havsbotten, lysande grönt sjögräs och sinnrika slingrande vattenväxter. Många av er läsare känner redan till skräcken jag hyser för sjö- och havsbottnar sedan tidigare. Hellre 100 meter djupt än att kliva i på grunt vatten. Jag grips bokstavligen av panik om något vidrör mig. Långt, långt senare än premiären 1954 av filmen "Skräcken i svarta lagunen" körde SVT en skräckfilmskavalkad en sommar då jag vistades i Härjedalens djupa skogar. Filmen gjorde DÄR och DÅ ett livslångt avtryck som skulle förändra mitt förhållningssätt till hur bra det är att kunna läsa ett sjökort! Filmgenren ratas sedan dess. 

Från 1950-talets skräckfilmer åter till Saini. Några av hennes mönster har jag sedan tidigare i samlingen och det skadar sannerligen inte med ett till! Hennes formspråk tilltalar mig, färgerna och den utsökta kvalitén som Borås Wäfveri självklart ska ha cred för! Med över 50 år på nacken är det fortfarande som nytt. Ja, ja, jag har försökt bearbeta mina rädslor ... men dyker fortfarande helst in under loppisborden ... Ha det fin-fint och håll i hatten de kommande dagarna, gott folk!

Lite om Saini Salonen (1933-2010): Finländsk textilformgivare och modedesigner från Tulois i södra Finland. Studier i mode och design vid Konstindustriella läroverket i Helsingfors 1958-61 (idag Aalto-universitetet). Under 1960-1980-talen var hon verksam på frilansbasis. Hon drev sitt eget varumärke Saini Design och en liten butik i Helsingfors, ritade kläder för film och scen samt tapetmönster för Sandudd. För Borås Wäfveri formgav hon tyger, framför allt under 60- och 70-talet. Inspiration till sina mönster fann hon under sina resor och i naturen. På 1980-talet packade hon sitt bohag och flyttade till Sverige och bosatte sig i Stockholm. Här är några av hennes spekta-kulöra mönster som hon ritade för Borås Wäfveri: Mykerö, Lago (båda från 1966), Ekerö (1967), Julivår (1968), Apelsin (1972), Parabeli (1969), Vanja, Keinu och Octandria.

Syster till Maila Salonen som också arbetade som mönsterformgivare.

🐟🐟🐟🐟🐟🐟🐟🐟🐟🐟🐟🐟🐟🐟🐟

68 suomen markka för vuokko eskolin nurmesniemi

 

Idag blir det lite över det vanliga - grafiskt från VUOKKO OY för hela slanten! I en hög med rätt intetsägande textil var det ett litet tygstycke i bomull med ett mönster på oblekt botten som fångade min uppmärksamhet. Märkningen i stadkanten stack ut. Aha, det måste vara ett mönster av Vuokko Eskolin-Nurmesniemi från tiden då hon drev sitt eget företag VUOKKO OY. Det grundade hon 1964 efter att hon slutat på Marimekko 1960. På stuven, 40*150, satt en prislapp från varuhuset Stockmann i Helsingfors. 68 suomen markka (mk) kostade tyget per meter. Då infinner sig nästa fråga; när infördes euro i Finland? Jo, 1 januari 1999 men fram till 28 februari 2002 kunde man betala med mark. Slutsatsen jag kan dra är att tyget såldes före eurons införande. Jag har hittat ett liknande "syster"-mönster, Plaani från 1976. De påminner mycket om varandra och har kanske ingått i samma mönster-kollektion. Båda är tryckta på oblekt botten med diagonala ränder i svart. Plaani har en enkel diagonal linje samt en horisontell. En cliffhanger som kanske får sin lösning vad det lider ... Spännande! Ränderna går tydligen aldrig ur Vuokko Eskolin-Nurmesniemi!

Lite om Vuokko Eskolin-Nurmesniemi (1930--): Född i Helsingfors. Finländsk mönsterformgivare och modeskapare. Studier i keramik, mönsterkonstruktion och sömnad 1948-1952. Anställd som lärling  på Arabia 1950-1953 innan hon anställdes på Marimekko 1953. Hennes första mönster var Tiibet som följdes av fler randiga mönster som Piccolo (1953), Indus (1953), Rötti (1954) och Galleria (1954). 1953 började hon även rita kläder i en enkel ledig stil som kunde bäras av många. Klänningar, jackor och overaller i enkla modeller som var anpassade för tillverkning i textilindustrin kom att definiera Marimekko. Under sitt första år som anställd på Marimekko formgav Vuokko Eskolin-Nurmesniemi mönstret Piccolo, ett randigt tyg målat med penseldrag på fri hand. Tre år senare, 1956, blev en skjorta i Piccolo-mönster, kallad Jokapoika (svensk övers varje pojke) det första herrplagget i Marimekkos butiker. Mönstret och skjortan tillhör Marimekkos mönsterklassiker och är fortfarande i produktion. Vuokko Eskolin-Nurmesniemis stora genombrott kom i slutet av 1950-talet i samband med flera utställningar utomlands, bland annat i USA och i Sverige på Stockholm Artek Galleri 1958. Att Jacqueline Kennedy 1959 inhandlade 8 klänningar ritade av Vuokko väckte enorm publicitet både för henne och Marimekko. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi ritade sin sista kollektion för Marimekko 1960 och avslutade sin anställning samma år för att fortsätta utveckla sin egen stil och verksamhet. I början av 1960-talet formgav hon ylletyger och kläder för Villayhtymä och grundade 1964 sitt eget företag Vuokko Oy där utvecklingsprocessen till helt sömlösa kläder, nya  former och material, bland annat kläder i papper fortsatte. Hon arbetade med miljövänliga material och avvisade helt akryl och andra konstfibrer och återbrukade överblivet tyg efter tillklippning för tillverkning av mindre textila bruksföremål. På 1970-1980-talet övergick Vuokko allt mer till att skapa unika plagg och mönster med avsikt att bevara hantverkstraditionen. Hennes företag gick i konkurs i slutet av 1980-talet, men varumärket köptes tillbaka i mitten av 1990-talet och butiken återöppnade i Helsingfors. Utöver sitt arbete i mode- och textilindustrin har Vuokko Eskolin-Nurmesniemi formgivit kyrklig textil, ryamattor, glas, tapeter och mönster för Borås Wäfveri mm. Gift med inredningsarkitekten Antti Nurmesniemi som hon också samarbetat med i olika projekt. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi har mottagit flera utmärkelser, bland annat första pris i Milano Triennial 1957.

🆅🅤🅞🅺🅺🅞 🅞🅨 🆂🅤🅞🅼🅘