ugglor i mossen - retro väggbonad

Hoo ... ho, ho, hoo-hoo-hoo-hoo. Ska man ana ugglor i mossen nu? Man kan ju nästan tro att tomten är på ingång igen! En livs levande uggla har jag aldrig sett, mest på grund av låg nattaktivitet från min sida. Vem är på benen då? I mörkret? De flyger dessutom helt ljudlöst för att inte skrämma sina byten. Här är en sagolik väggbonad med ett textiltryck på linne av dessa fantastiska fåglar. Det förefaller vara en dekoration för barnrummet från troligt 1950-1960-tal som tyvärr saknar signatur eller andra kännetecken. Bildsökning gav heller ingen träff. Kanske känner någon av er läsare igen den och vet bättre. Halva mars har passerat och det har börjar tina i markerna. Jag oroas över vad vildsvinen ställt till med, om isen och det ovanligt låga vattenståndet gjort kaffeved av bryggan och att nya gummistövlar fort som tusan måste inhandlas. Våren avancerar, men långsamt och äntligen har snödropparna kommit upp ur marken. Påsken infaller tidigt i år, i början av april, och jag ska så sakteliga börja planera för den. Och kan ni tänka er, på helgens loppisrunda köpte jag min första uggla i keramik ... de fascinerar! Tjohoooooooo! 

Av nyfikenhet och för mitt höga nöjes skull tog jag reda på varför ugglor ser ut att bära glasögon! Jag var helt övertygad om att synen var avgörande för nattjägaren, men icke då. Ugglor har konkava, skålformade fält runt ögonen, en så kallad ansiktsskiva. Ugglan kan röra de styva fjädrarna i ansiktsskivan för att ändra fokus och rikta in sig på ljud på olika avstånd. Skivan fångar upp svaga ljud som prassel från mindre djur och riktar ljudvågorna direkt mot öronen som sitter dolda under fjädrarna på sidorna av huvudet, ofta på olika höjd. På så sätt kan ugglan avgöra exakt varifrån ett ljud kommer, både horisontellt och vertikalt, vilket gör att de kan jaga i totalt mörker eller snö med oerhörd precision. Ansiktet fungerar i praktiken som en parabolantenn, ett stort öra, vilket är avgörande för ugglans förmåga att jaga utan hjälp av synen. Snacka om HÖRBARHET! 

 

🦉🦉🦉🦉🦉🦉🦉🦉🦉🦉🦉🦉🦉🦉🦉

råg i ryggen & rubinröda gråsiskor

Är det nu man ska äta rågbröd, danskt kanske? Uttrycket "att ha råg i ryggen" har sitt ursprung i 1930-40-talet brödhyllor och det var nytt för mig. Det spreds av Wasabröd, baserat på föreställningen att råg gjorde människor starkare än vete. Jojomän! I vilket fall som helst kan vi snart se, eller jag vill gärna tro det, stora flockar av rubinröda gråsiskor. Ett tecken på att våren är här! En fantastiskt vacker liten fågel som är fröätare och har ett lite nervöst och flyktigt flygsätt. De sitter sällan kvar en längre stund, kanske en ADHD-fågel! Under höst och vår samlas de i södra och mellersta Sverige innan färden går vidare uppåt för att häcka eller neråt kontinenten för att undgå vinterkylan. Nu går färden för egen del till AIK-lands naturreservat för att där kanske upptäcka något vårtecken. En snödroppe vore lycka! Den fina linneduken saknar signatur, men är likväl helt bedårande!

🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞🍞

Karin Boye & växtkraft på retro textil - 50-tal

En konvex, svällande form. Ett frö eller knopp som återigen vill färgsätta och erövra världen. Det är lite vår i luften som ger mer arbetslust och entusiasm! Så efterlängtad att den borde ha kommit redan igår, eller helst för flera veckor sedan. Karin Boye (1900-1941) är den som bäst sätter ord på denna längtan. Ur diktsamlingen "För trädets skull" från 1935. En retro duk/bordstablett i linne som tyvärr saknar signatur men som passar extra bra en dag som denna då jag kan skönja att snödropparna är på väg upp. Må väl, gott folk! Ut och njut för sjutton!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan  

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.

 Karin Boye

🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱

Ann-Marie Netterdag - Södra Strömgatan i Alingsås

Hit längtar jag just nu! Inte till Italien. Och kanske inte riktigt till Södra Strömgatan i Alingsås utan snarare till vår och sommar! Förresten har jag aldrig varit i Alingsås. Mönstret är formgivet av ingen mindre än ... 🥁🥁🥁 ... Ann-Marie Netterdag. Det trycktes av Almedahls och låg på IKEAs tyghyllor 1970, och var avsett som textil för ett barnrum. Ett härligt och fantasifullt tygmönster som jag mer än gärna skulle vilja ha i en ärmlös klänning. Dagarna går och likaså månaderna och plötsligt är vi DÄR. Önsketänk säger nog många ... men jag vet att vi vänder upp mot vinden igen och går på kryss! Väl mött igen nästa vecka när mars tar sin början!

Lite om Ann-Marie Netterdag (1942-1982): Textilformgivare. Efter avslutade studier vid textillinjen på Konstfack anställdes Ann-Marie Netterdag på Almedahls som textilformgivare. Hon var mycket produktiv under 1970-talet och komponerade detalj- och färgrika mönster gärna med natur- och småstadsmiljöer, avsedda främst som barntextil. Hennes mönster Södra Strömgatan blev en storsäljare för Almedahls och även mönstret Skillingaryd för Ikea blev en försäljningssuccé. Sonen Gabriel gav henne inspiration till ett antal mönster, bland annat Gula Huset som såldes på Ikea och mönstret Paradise för Tampella.

🚢🚢🚢🚢🚢🚢🚢🚢🚢🚢🚢🚢🚢🚢🚢