En osignerad retro väggbonad/vepa i höstens färger. Jordiga, dova och vilsamma nyanser i brunt, rost, grått och svagt aprikos. Att hösten är här går inte att ta miste på. Åh, vad jag tycker om motivet som är tryckt på linne, synd bara att jag inte vet vem som ritat mönstret. Nattfrosten har redan tagit de flesta växterna och för de som fortfarande är vid liv, hänger livet på en skör tråd. En viss sorg kan jag känna, men tröstar mig med den glädje jag känner när första fröna kommer i jord och sedan tittar upp med sina ljusgröna nyllen om våren. Det är nästan obeskrivligt kul och då, då vaknar bonden till i mig på allvar. Då växer livet själv! I helgen vinternattades kojan på ön och jag viskade som alltid, "Hej då hus ..." Grannens katt miste livet på vägen i veckan och hans sällskap har jag varit så van vid. Van vid att se hans röda svans i buskage och över ängsmark. Han tillhörde sinnebilden och var en del av själva upplevelsen. Det är hjärtskärande och saknaden är stor. Gränslös faktiskt. Det gjorde det tyngre och än svårare att slå igen portarna i år. Jag avskyr att säga adjö, särskilt när det är oåterkalleligt. På återseende passar mig mycket, mycket bättre ... och hoppas vi åter ses nästa vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar