Hålla, hallå! I år sätter jag ribban högt och inleder påsken så smått med ett crescendo av vårfärger! Javisst, från 60-70-talet, och en historia om ett förkläde i ett snitt som utmärker tiden. Handsytt av säljaren i 60-årsåldern som gåva till sin mormor. Fickan hade en särskilt viktig roll för funktionen, ska ni veta! Säljaren har ofta en djup personlig relation till tyget/mönstret och kan berätta långa historier om när, var, varför och hur. "Vill Du inte behålla det då?" frågar jag rent instinktivt. Nej, blir svaret nästan jämt. Så även i det här fallet med förklädet som hon själv hade kunnat bära vidare. När jag betalat och går därifrån kan jag nästan höra den djupa utandningen. En frigörelseprocess. Ett känslomässigt avslut. En lättnad. Alla är vi kanske så lite till mans, och jag om någon. Jag har oerhört svårt att skiljas från vissa guldklimpar som egentligen saknar både funktion, syfte och nytta. Envist håller jag i, utan rimlig förklaring. De flyttas från ett förråd till ett annat, sorteras och stuvas om och omsluts av mörker. Ett beteende värt att fundera kring. Å andra sidan är jag själaglad över det nedärvda samla-fenomenet som är till förmån för vår kulturhistoria, den cirkulära ekonomin och miljön. Jag själv borde lägga lite större tyngdpunkt på det cirkulära ... Det blir både tungt och utrymmeskrävande. Och nästan kvävande ibland ...
Redan imorgon tar det fart här på bloggen igen ... Då bär det av till de blå kullarna som vanligt och jag är i mitt rätta element! Vi ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar