Som en symbol för svensk högsommar står den blå och högrest utefter vägrenen, i diken och i ängsmark. Blåklockan. Svenskare än så kan det knappast bli. Varje år har den hittat en ny boplats. Dit vinden tagit den. Önskar att jag mer sällan tog saker för givet utan förstod hur berikat mitt liv är som får uppleva orörd natur, tysthet och också enskildhet. En mental frihet. Idag då buller, trängsel och asfalt hör till vardagen för de allra flesta. Nu har jag bestämt mig. Det är precis just det här jag ska vara tacksam över . . . och sluta gnälla över vädret som jag ändå inte kan göra något åt. Efter regn kommer ju sol! Rena rama lyxtillvaron!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar